Personer på Amazon i USA protesterade för en tids sedan över sina arbetsförhållanden. Deras dag bestod av att de gick runt med en liten apparat som sa åt dem precis vad de skulle göra; lyft 13 paket, gå till hylla B29, registrera 217 försändelser på plats T21 osv. Maskinen räknade dessutom hur lång tid uppgiften skulle ta med en nedräknings-timer, och lyste rött och registrerade om man inte gjorde det på utmätt tid. Dessutom klockade den tiden man tog mellan uppgifterna, samt om man var på toaletten som också var satt till en viss max tid per dag, likaså den obetalda lunchen som varade en halvtimma förstås. Flera av dessa medarbetarna mådde inte så bra och vittnade om psykisk ohälsa, där vissa kände sig helt slut efter en dag på jobbet, deprimerade och att livet saknade mening.
Frågan är dock om detta skulle vara konstigt på något vis?
En amerikansk studie visade för något år sedan att endast 13% fann sitt jobb givande, 62% brydde sig varken från eller till medan 25% mådde aktivt dåligt av att gå till jobbet, men ångest och annat ackompanjerat. Om 87% av befolkningen spenderar sina dagar med att göra något de faktiskt inte gillar, är det kanske snarare ett under att inte fler personer mår dåligt. Man kan inte alltid ha kul, men att spendera den största delen av sitt liv på att göra sådant som inte gör en lycklig är inte är särskilt hälsosamt – är ju en signal från kroppen att vi gör något fel.
Att må dåligt eller rent av bli deprimerad, kanske därmed inte alltid är något konstigt i sig utan en mycket logisk reaktion mot ett samhälle där vi är alltmer ensamma och har allt mindre tid som vi finner meningsfull. Även om Amazon historien kan tyckas vara ett extremfall, så har vi alla jobb som förmodligen inte alltid är särskiljt väl anpassade till våra mänskliga behov.
Frågan är om vi verkningen är skapta för det livet som vi lever idag. Om vi hade plockat bär och bott i grottor som för 20,000 år sedan, hade vi säkerligen haft andra olycksmoln, sjukdomar och bekymmer i livet. Frågan är dock om våra hjärnor är anpassade bättre för detta och att människorna mellan de intensiva perioderna av hunger och bli jagad av tigrar faktiskt mådde ganska så bra, och att livet inte saknade mening iallafall.
En grund till problematiken är att stor del av vår samhällsdebatt idag inte går till att maximera vår lycka, utan främst ut på hur vi ska producera fler ting. Detta är inte dåligt i sig, då vi behöver prylar, infrastruktur och mediciner för att upprätthålla en god levnadsstandard. Dessutom ökar varje år vår produktion i form av BNP; där vi får fler saker i vår ekonomi som konsumeras och i teorin ökar vårt välstånd. Frågan är bara – varför känns det inte som det då?
Nog har vi fler prylar omkring oss, men sjukvården går på knäna och folk får vänta i månader för viktiga operationer, detta var inte fallet för 30 år sedan. Folk får föda i bilar för att det inte finns förlossningskliniker, och man blir istället hemskickad då det är brist på platser. För 30 år sedan kunde man vara kvar på BB i en vecka efter förlossningen, och det fanns gott om personal som innebar att de nyblivna föräldrarna till och med kunde gå ut kort på stan och göra ärenden för att må bättre i den omdanande situationen. Skolan har idag för många elever per lärare, polisen har för få resurser, militären förmodligen för liten för att ens klara en Dansk invasion, och listan fortsätter. Detta samtidigt som BNP är betydligt högre nu än tidigare.
Hur kommer detta sig? Tja, en del av problemet är vår dåliga förståelse av kopplingen mellan BNP och välstånd. BNP är förstås allt som produceras i ett land, men inte huruvida något av detta behöver produceras.
Om vi stressar sönder människor på arbetsmarknaden för att producera BNP, så de går in i väggen och behöver rehabilitering av psykologer – ja då ökar ju BNP för att psykologerna producerar mera (allt annat lika). Om vi får massa nya knarklangare i samhället, som vi behöver bura in, rehabilitera och sedan sätta in extra resurser till – då ökar BNP! Om vi släpper ut massa miljögifter, sedan sanerar dessa och måste använda myndigheter för att rädda de stackars djuren som finns kvar – då ökar BNP!
Om en person äter för mycket godis, blir sjukligt fet och sedan måste ha magsäcks-operationer, gå på dyra dieter, samt konsultera läkare – ja då ökar BNP! Detta trots att samma nytta hade tillförts samhället om personen bara inte hade ätit så mycket från början istället. Dietisten, läkaren och andra alla de andra som hjälpt till hade då istället kunnat lägga sina timmar på att umgås med sina barn, vänner, omskolat sig till lärare eller spelat Yatzy. Detta samtidigt som den skapade ’effekten’ hade varit desamma bortsätt från minskade umbäranden för den stackars sjukligt feta personen. Förutom denna BNP, räknas förstås också BNP för nödvändiga saker såsom produktioner av mängden mat.
Kort och slätt kan man ju vända på det och säga att BNP, bara är ett grovt mått på hur mycket arbete vi måste uträtta för att samhället ska gå runt, inte ett mått på hur mycket värde som skapas!
Ovan är en grov förenkling, men är stiliserad för att belysa ett större problem och tendens. Vår fokus bör kanske inte enbart vara på att få så mycket produktion eller BNP som möjligt, utan snarare se till att den BNP som produceras eller växer faktiskt gör någon reell nytta för oss.
Vi måste därför börja göra skillnad på falsk BNP, och värdeskapade BNP. Att god matproduktion och fungerade medicin ges lika stort vikt som TikTok och kvacksalveri i de mätetalen vi eftersträvar är inte rimligt.
På samma vis kan företag som Amazons uppgift ju inte enbart vara att distribuera produkter, på bekostnad av att deras personal mår psykiskt dåligt, vilket dessutom innebär bördor för andra delar av samhället. Om missbruk av social media ger intäkter i form av annonser, men innebär att ungdomar mår psykiskt dåligt och vissa hamnar i depression – bör vi kanske reglera detta på liknande vis som tobak för dess negativa effekter på sin omgivning.
För att möta dessa utmaningar behöver vi integrera strategier som värderar långsiktigt välbefinnande över kortvarig ekonomisk vinst. Det är också avgörande att vi uppmuntrar en kultur som värdesätter fritid och personliga relationer, och som erkänner vikten av mental hälsa. Eller som Robert Kennedy sa det:
”…Yet the gross national product does not allow for the health of our children, the quality of their education or the joy of their play. It does not include the beauty of our poetry or the strength of our marriages, the intelligence of our public debate or the integrity of our public officials….”
BNP mäter i korhet allt, förutom mycket av det som verkligen betyder något för oss.
Målet för vår ekonomiska utveckling och politik måste ju vara att skapa ett samhälle där folk är lyckliga i sin vardag, där de vill leva och bo – inte att stora delar av deras liv blir en plåga för att vi vill ha högre produktion av delvis tvivelaktiga varor och tjänster. Detta är något som måste in i den personliga debatten och vår informationsdiet, där vi behöver sätta livskvalitet och långsiktigt värdeskapande BNP före falsk kortsiktig tillväxt. Vi kanske istället börja eftersträva reglering som optimerar för hur vi vill leva våra liv!
Det är viktigt att också tänka ifrån den informationsdiet vi får matade med oss att skala undan just vad som är vettig ekonomisk tillväxt, till skillnad från knäpp sådan. Kanske är frågan snarare vilket värde vår ekonomi skapar för oss, än hur mycket saker vi gör.
I nästa artiklar ska vi kika på om ekonomin faktiskt kan växa i all evighet utan att vi konsumerar sönder vår planet, eller förstör mänskligheten i processen.